25 år sedan Ronnie Peterson dödskraschade på Monza

Reportage: 25 år efter Ronnie Petersons död.
Publicerad: Aftonbladet.
Datum: 2003-09-10.


10 september 1978 kl 15.30

Den 10 september 1978 kraschar Ronnie Peterson på Monza-banan i Italien.
Dagen efter avlider en av Sveriges största idrottsmän genom tiderna och landet står stilla.
Samma år vinner Petersons stallkamrat Mario Andretti VM-titeln. Sportbladet fick en exklusiv intervju med amerikanen där han öppenhjärtigt berättar om dagen han vann VM men förlorade en av sina bästa vänner.
– Det som skulle vara mitt livs lyckligaste ögonblick i karriären blev mitt mest sorgliga. Jag kommer aldrig, aldrig att förlåta de ansvariga i Italien för att de tog min vän ifrån mig, säger Andretti.

Av: Annika Nilsson

Att sitta med telefonluren i handen och prata med Mario Andretti på andra sidan Atlanten känns overkligt. Tydliga minnen från barndomens tv-bilder där han for runt, runt i sin snabba svarta F1-bil dyker upp. Och, han hade det fräckaste namnet av dem alla, Mario Andretti. Föraren som vann VM-titeln 1978, samma år hans stallkamrat, goda vän och värste konkurrent dog.
Andrettis röst är mörk men varm. Inom loppet av ett par minuter är han åter på Monza-banan i Italien dagen då F1 förlorade sin oskuld, den 10 september 1978.
Det är söndagsmorgon och vädret är soligt, milt och torrt. Klockan tio skall förarna värma upp inför eftermiddagens GP-lopp, den 14:e deltävlingen av totalt 16. Andretti har lyckats köra ihop 63 poäng, Peterson 51. Detta trots säsongens ständiga stallorder om att låta amerikanen åka först över mållinjen vid eventuella dueller förarna emellan.
-  Jag minns att bilen strulade hela helgen för Ronnie, han hade problem med bromsarna på sin ordinarie bil och fick använda reservbilen. Vi pratade i depån om allt som krånglat efter det att vi kört uppvärmningen, berättar Andretti.

Klockan är 15:30. På läktaren sitter 120 000 människor och startansvarig Gianni Restelli noterar inte att bilarna längst bak i fältet är i rörelse utan flaggar iväg loppet. Petersons bil står helt stilla på startruta fem och han får ingen fart på sin svarta Lotus. Alan Jones - som startar bredvid - tar sig lätt förbi, det gör även Jacques Laffitte och John Watson. En bit bakom trycker Jody Schekter, hemmaföraren Riccardo Patrese och James Hunt på.  Det blir trångt och stökigt och efter ett par hundra meter girar Patrese in mellan Hunt och Schekter.
Hunts framhjul slår plötsligt mot Petersons högra bakhjul i en hastighet av 211 km/h och svenskens bil kraschar in i skyddsräcket och fattar eld. Även Vittorio Brambil, Didier Pironi, Derek Daley, Hans-Joachim Stuck, Carlos Reutemann, Clay Regazzoni blir indragna i kraschen. Bildelar flyger genom luften och eldsflammor slår upp mot skyn.
Två vita säkerhetsbilar åker fram och inleder släckningsarbetet. James Hunt och Clay Regazzoni rusar fram till Petersons övertända bil.  Hunt sparkar loss ratten, drar ut sin kamrat ur lågorna och bort från flammorna en bit bort på banan. Petersons gula föraroverall är svart av sot. Han försöker röra sig.
- Jag hann köra hela första varvet innan vi stoppades av funktionärerna. Jag minns det som igår, hur jag stannade bilen, hoppade ur och fick höra att Ronnie var inblandad. Jag sprang så fort jag kunde hela vägen upp mot olycksplatsen och fram till Ronnie trots att många personer försökte hindra mig.
- När jag kom fram var han i chocktillstånd. Jag försökte prata med honom men han stirrade bara på mig med stor oro i ögonen.
- Jag såg att hans ben var mycket illa däran, de spretade åt olika håll.

Rösten stockar sig. Vi sitter båda tysta i telefonen en stund.
Efter cirka en kvart kommer ambulansen och Peterson förs till sjukstugan och sedan vidare med helikopter till Niguardia-sjukhuset där ortopeden Ernesto Zerbi väntar.
- Jag fattar inte hur det kunde ta så lång tid för ambulans och sjukvårdspersonal att komma fram. Jag menar jag hade ju kört ett helt varv och sprungit en bra bit, ändå var räddningspersonalen inte där när jag kom fram till platsen.
- Trösten då var att jag var övertygad om att han skulle klara sig, att han bara skulle behöva gå på kryckor några månader. Aldrig någonsin trodde jag att hans skador var livshotande.
- Det var därför jag kunde köra vidare den dagen. Jag visste ju att Ronnie skulle överleva.
På sjukhuset konstaterar läkaren att Petersons högerben är brutet på åtta ställen, högerfoten på fyra och akillessenan är avsliten i sitt fäste. Dessutom är vänsterbenets vadben brutet och han har svåra brännskador på hela vänsterarmen.
Ute på tävlingsbana flaggas bilarna iväg på nytt och Mario Andretti kör i mål som första bil men fälls för tjuvstart och slutar sexa. Niki Lauda utropas till ny segrare. Tidigt följande morgon åker Andretti och hans hustru Dee Ann till sjukhuset i Milano för att hälsa på sin vän.

Efter en långdragen operation utförd av ett stort läkarlag slutar Petersons njurar fungera och hans lungor fylls av blod. Benmärg och fettvävnader har lösgjorts och kommit in i blodomloppet vilket gör att syretillförseln till hjärnan har blockerats. Peterson har allvarliga hjärnskador och ligger i respirator.  Strax efter klockan nio på måndag morgon den 11 september förklaras Ronnie Peterson död.
– Min hustru och jag umgicks mycket med Ronnie och Barbro även utanför GP-banorna. Vi trivdes så bra ihop. Vi satt båda tysta i bilen med radion avstängd när vi stannade vid en vägtull. När jag skulle betala frågade vakten om jag hade hört vad som hade hänt. Nej, svarade jag och kände oron stiga. Sekund efter hörde jag honom säga ”Ronnie Peterson är död”. Det hela var ofattbart.
- Jag kommer aldrig, aldrig någonsin att förlåta den italienska sjukvården och ansvarig för säkerheten på banan för att de tog livet av Ronnie. Aldrig, aldrig så länge jag lever. De skulle behandlat honom som ett statsöverhuvud, som Påven själv, inte så fruktansvärt illa som de gjorde.
- Det finns en eller några personer i Italien som bär ansvaret att en av världens bästa racerförare dog. En förare som hade hela sitt liv och sin karriär framför sig och som utan tvekan hade vunnit VM-titeln en dag.

Två GP-tävlingar återstår av säsongen 1978 men Andretti kör inte in en enda poäng. Amerikanen bryter loppet på hemmaplan den första oktober och kommer på tionde plats i Kanada veckan efter.
- Jag kan inte säga att det berodde på Ronnies död att jag inte tog några poäng men omedvetet styrs man av känslor och intryck. Jag hade förlorat en av mina absolut bästa vänner och det sätter sina spår.
Ödets ironi gör att Andretti kör karriärens sista, slutförda, F1-lopp på Monza. 1982 ringer Andrettis gamla vänner i Ferrari och frågar om han kan ersätta den skadade Didier Pironi. Andretti tar pole position och slutar trea.
Idag är Andretti 63 år och en framgångsrik affärsman med egen vinodling samt ägare av flera bilaffärer och bensinstationer. Kvar finns fortfarande suget efter att köra racerbil.
- Jag håller en dörr öppen för 24-timmarsloppen på Daytona och Le Mans för det kliar fortfarande i racingfötterna.
- Jag har levt ett fantastiskt liv där jag haft möjlighet att syssla med det jag älskar mest av allt, att köra racerbil. Även om priset varit högt när man tänker på de vänner man förlorat, som Ronnie. Han var en mycket speciell och kär vän, ingen förare hade en sådan kontroll över bilen som han hade. En person som Ronnie kan aldrig ersättas, avslutar Andretti och hans röst blir återigen knappt hörbar.

Personfakta.
Namn: Mario Gabriele Andretti.
Född: 28 februari 1940 i Montona, Italien.
Bor: Nazareth i Pennsylvania, USA.
Familj: Hustrun Dee Ann, barnen Michael, 40, Jeff, 39 och Barbie, 34.
I garaget: Mercedes S500, Lamborghini Diablo VT, Corvette Z06, Toyota Rav4, Ford van.
Hobby: Flyga, snöskoter, tennis, vattenskidor och motorcykel.
Främsta merit: 1978 när jag vann F1.
Första motorminne: Ett bilrace i Italien 1954.
Motorhjältar: Alberto Ascari och Stirling Moss.
Drömyrke: Stridspilot.
Värsta tänkbara yrke: Vägtullarbetare.
F1-karriär: 1968-82.
Starter: 128.
Segrar: 12.
Höjdpunkter i karriären:
F1-titeln 1978. Cartmästare, 1965, 66, 69 och 84.
Vann Indy 500 1969. Vann 12 Hours of Sebring 1967, 1970, 1972.
International Race of Champions mästare 1979.
Utsedd till ”Driver of the Year” under tre decennier, 1967, 1978, 1984. Tagit flest pole positions i cart, 67 st. samt flest starter i cart, 407 st. Enda föraren som kört och vunnit cartrace under fyra årtionden. Äldsta segraren i ett cartrace, 53 år och 34 dagar.
Utsedd till århundradets förare i USA ihop med A. J Foyt av The Associated Press.



F1-kommentator Jan Svanlund minns dagen som igår
SVT:s F1-kommentator Jan Svanlund som i direktsändning rapporterade tillsammans med Gunnar Palm.
”Det var en konstig helg. Vid uppvärmningen slutade bromsarna på Ronnies bil att fungera och han kraschade. Han kunde ha dött redan då. Han gillade motorn i sin första bil men stallet hann inte placera den i reservbilen. Det var inte lätt att kommentera på den tiden, vi satt på läktaren och hörde knappt vad vi själva tänkte. Tv-bilden var svartvit och vi såg inte mer än vad tittarna gjorde. Efter kraschen rusade Gunnar ner och fick tag på James Hunt som sa att Ronnie sagt ”Det här är okej” och klappat honom på axeln. Efter loppet åkte vi till sjukhuset där övrig press samlats. Följande morgon skulle Barbro landa men ingen visste på vilken av de två flygplatserna, Malpensa eller Linate. Vi åkte till Malpensa och Staffan Svenby till Linate. Vi fick under inga omständigheter tala om för Barbro vad som hänt. Hon var den enda i hela världen som inte visste att Ronnie var död. När hon landade satt vi en timme utan att säga något. Det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. När deras bästa vän Emerson Fittipaldi dök upp stod han tyst med ett stenansikte och Barbro förstod vad som hänt. Vad som sen hände vill jag helst glömma. När sedan Gunnar Nilsson dog ett kort tag efteråt var det ingen som ville prata om sporten under många år.” 


Det rättsliga efterspelet
Förarna ansåg att nykomlingen Riccardo Patrese – som var ökänd för sin aggressiva körstil – orsakade Ronnie Petersons död. 
Förarna James Hunt och Niki Lauda tvingade organisatören att utesluta italienaren till följande tävling, USA:s GP. Patrese och startansvarig för loppet på Monza, Gianni Restelli, åtalades men efter fem år av rättsliga utredningar frikändes båda två. Därefter granskades James Hunts roll i kraschen. Någon ansvarig för Ronnie Petersons död hittades aldrig.